Mina ursäkter att inte må bra är:
- Jag vill må bra, men inte allenast för syns skull. Så som många andra gör. Jag vill göra det från grunden, och vågar aldrig börja. Här hör jag i mig själv en stark längtan efter äkthet. Jag vill inte ha en fasad av välmående, utan ett verkligt inre välbefinnande. Det är modigt i sig – för det betyder att du inte nöjer dig med det ytliga. Samtidigt beskriver jag en rädsla för att ta första steget, kanske för att det känns stort eller överväldigande. Det kan vara som att stå på kanten av en pool och vilja simma, men vattnet känns för kallt. Den rädslan är också mänsklig. Jag bör sluta vara rädd för rädslan.
- Jag upplever att jag vet inte vart jag ska börja, för att planera min framtid, och hur blir det då? Här finns en osäkerhet och kanske lite oro för riktning. Jag vet att jag vill skapa en bättre framtid, men kartan känns tom och otydlig. Det här kan ge en känsla av att livet bara ”händer” utan att man styr. Men det jag också ser är att jag redan har formulerat en önskan: att planera, att skapa en riktning. Det är första steget. Att inte veta hur är okej – ibland räcker det att börja väldigt litet, med en enda byggsten (t.ex. skriva ner tre små saker man vill känna i sitt liv).
- Jag lever i en lögn, där jag måste skryta om min CV för att det inte ska framgå att jag mått dålig: Här hör jag smärta och press att leva upp till en bild. Jag bär på känslan att jag måste dölja mitt sårbara jag för att passa in eller bli respekterad. Det kan kännas som dubbla roller: en yttre fasad (CV, prestation, styrka) och ett inre jag (känslor, kamp, skörhet). Den konflikten kan skapa ännu mer trötthet. Samtidigt: att jag säger ”jag lever i en lögn” visar att jag redan ser igenom den. Jag har alltså medvetenheten som krävs för att förändra – vilket är en styrka.